Lycka - är det provocerande?

Jag tror att de flesta människor vill känna lycka.
Att vara tillfreds med sig själv och livet.
Att vara tillfreds med andra och med de uppgifter som förhoppningsvis ges till en.

Inte sagt att lycka då kommer automatiskt, men detta kan nog ändå underlätta för lyckan att infinna sig.

Sorg, motgångar och misslyckanden behöver inte nödvändigtvis vara hinder för lyckan i det långa loppet. Tvärtom kan dessa stärka lyckan.

Men allt handlar ju inte om sin egen lycka. Hur är det när det handlar om andras - vilket förhållningssätt väljer jag då?
Hur känner jag mig när andras lycka blir tydlig?

Ärligt talat är jag lite förvånad. På Svenska kyrkan i Borås´ Facebook-sida har inlägget om vigseldagen 12-12-12 setts av minst 12,000 personer. Det är massor!

Ungefär 50 har också kommenterat händelserna den dagen, och påfallande många är negativa.
"- Ja, om 10 år är alla skilda..." o så vidare.
Visst är det nog många som bär på negativa erfarenheter vad gäller vigslar och äktenskap, men uppenbarligen är det betydelsefullt att uttrycka dessa också.

Kanske att man behöver markera sitt missnöje med livet, genom kommentarer på FB, och att det gör att frånvaron av lycka blir tydligare. Ens identitet som o-lycklig blir lättare att ta på allvar?

Jag vill inte raljera, utan jag ser detta som ett bekymmer. Vad gör vi åt alla olyckliga människor? De ofrivillilgt ensamma, det som aldrig hittar till en större kärlek att älskas av. Och att kunna älska tillbaka.

Ofta anar vi på löpsedlarna att andras olycka är attraktiv läsning. Uppenbarligen kan det också vara tvärtom - andras lycka är provocerande, och bör ges ... en justering för att påminna och hur tillvaron verkligen är.

Alltså,
Vi behöver finnas som kyrka för att bära ut evangeliet om att vi alla är älskade. Vi behöver sprida omsorg och kärlek, oberoende av vad personer gör och agerar. Det är inte så lätt - men vi har uppenbarligen som kyrka och kristna ett för samhället omistligt uppdrag - att ge vidare den kärlek som vi känner oss älskade med.
För vem skulle göra det annars?

Inte för att stat, kommun, landsting eller Humanisterna skulle erkänna det som migrationsverket inser - att man måste räkna med Svenska kyrkan och andra samfund för att vi ska ha ett samhälle värd namnet.
Men vi behöver ingen annans godkännande.
Vi är godkända genom Guds kärlek, i Jesus Kristus.

(Försök) var lycklig!