singlar och gardiner

Ordet singel har idag en helt annan första betydelse jämfört med 25 år sen.
Att leva i ensamstående var inte vad man i första hand tänkte på när man pratade om hitlistan.

Längst ner i min hifi-stapel finns ett utrymme för ett gäng singlar, i dess förra betydelse.
Och det passade utmärkt att gå igenom ett gäng av dem när jag satte upp julgardinerna.
En del av dem lägg på skivtallriken då och då, en del bara står.

Visserligen är det roligt att sätta upp gardiner, att förändra och prägla ett rums utseende. Och sedan förra året har vi väldigt snygga julgardiner.
Detta trots att det var fel i förpackningarna, så att vi har en som är udda av de fyra vi har i vardagsrummet.
Snyggt!

Fast i köket blir det den gamla vanliga som jag satt upp i... ja, är det 11 året? Visst vi har en till, men den är både för tung för gardinstången och dessutom ofållad i kanterna. Och, som sagt- jag har ingen symaskin!
Julklapp?

Som underhållning spelar jag alltså igenom gamla singlar av väldigt varierande kvalitet.
Jag fastnar särskilt för två svenska: En av Johan Kinde och en av Paul Rein. De är fasansfullt dåliga.
OK, jag spelar bara b-sidan av Kinde, men ändå - nåt med Desperado - hallå - hur kunde man få pressa något så uselt 1989? Och Paul Rein är värre. "Is it really Love You´re after" eller liknande från -87.
Och Sounds-EP:n med bl a The Jesus & Mary Chain är repig. Tyvärr.

När jag hittar EP:n med isländska Unun från 1996 händer något. B-sidans låtar är väl lite brötiga, men a-sidan I See Red är trallvänlig punk är väldigt svår att motstå.
Och med jämförelsen av a- och b-sidan på en David Essex-singel från -82 inser jag att det som fortfarande är värt att spela idag - det var just indie-singlarna. Radiohitar, nja, de känns ofta väldigt gamla. Ur-gamla och tråkiga.

The Kane Gangs Gun Law från 1985 går jag däremot igång på. Fast visst är det också indie. De försökte bli något stort, men två år för sent. Å andra sidan är just den låten ett riktigt mid-80´s-mästerverk.
Känslan från nyromantiken finns där, fast i en betydligt mer gitarrbaserat sound, och funkkänslan från Duran Duran-stilen. Och så de där bombastiska synthtonerna som bryter in och av i ljudbildens balans, och tydliggör från vilket år det hela kom ut en gång.

Ok, det tar lite tid att sätta upp gardinerna - men det är det värt!