...ja, snarare en och en halv sedan det var askonsdag och vi gick in i fastan.
Jag hade tänkt avstå en del av min sömn FÖR att inleda dagen med morgonbön som komplement till varje dags kvällsbön. Det gick jättebra - första dagen. Sedan ställdes hela livet på sin ända.
Det är nu en dryg vecka sedan min dotter föddes. Hon kom och slog ner som en bomb i tillvaron. Ja, väntad visserligen, men ändå livsomvälvande. Allt blir annorlunda. Så mycket av livet snurrar plötsligt om att denna lilla varelse ska sova eller äta eller få ren blöja. Världen utanför, vad bryr vi oss om den?
Nej, i en liten bubbla finner den förändrade familjen sina nya rutiner och möbleringar.
Att bli förälder är ju också ett sätt att ge av sitt eget liv till någon annan som har behov av det. Man sätter sina egna behov åt sidan för att hjälpa någon annan. Det kan man göra på många sätt, men det är nog sällan vi pratar om det vad gäller föräldraskap. Men en hel del skratt och glädje finns det ju i detta, ja både föräldraskapet och att ge av sig själv. Att ge utan att kunna förvänta sig något tillbaka.
Fastan, ja, den blir lite svår att prioritera nu, jag har inte det valet som jag hade när vi gick in i den. Men förbönerna för alla andra som jag brukar be, de försöker jag hålla kvar, för de är viktiga. De handlar ofta om de som är sjuka, oroliga, står i livets vägkors och anhöriga till dessa.
Och förböner passar bra när man går och bär på en liten. Det handlar om livet och livets värde och då ryms den stora helheten i den lilla, lilla verkligheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar