dopdag

2 juli är min dopdag. På sätt och vis som en födelsedag, fast mycket mindre social tradition att fira denna dag. Fast den betyder ganska mycket för mig själv ändå.
Inte för att jag gör så mycket särskilt, men jag bär det inom mig.

Men i dagens vanliga göromål ingick att fira Taizémässa och det är ju alltid något som skapar ett grundläggande lugn och en lycka. Det stora, ofattbara som ryms i en stund med en och samma ordning.
Fem sånger, fem minuters tystnad, några versers bibelläsning och en lång rad personer som samlas runt nattvardsbordet.

Visst, det blir inte Taizékänsla förstås... Jag känner att jag verkligen saknar att få sätta mig på bussen med ett gäng taggade ungdomar för att göra den där resan ännu en gång. Samma plats i bussen ett dygn, det blir lite som en hem och man hinner få grannar, både nya och gamla, från olika håll i Sverige.
Allt eftersom resorna blivit fler har jag också hittat en självklar social plats, då det många gånger inte är så många präster som åker med och inte så många andra vill hålla i kvälls- och morgonböner. Fast, ärligt talat, mässan är enklare. Den har sin form, och den har sitt givna innehåll.
Fast det handlar inte om prestation utan om att någon hjälper resten av bussen att få in rätt fokus inför veckan som kommer.

Ja, nu kom jag in på Taizé, det kan jag skriva om länge.
Dopdag, ja egentligen firade jag den redan 11 maj. Salome Inez Sophia döptes i Caroli. Jag kände det faktiskt lite som att återuppleva mitt eget dop. Det skedde i den församling och kyrka där jag hör hemma. Det skedde med min familj, mina vänner och min församling omkring henne (och mig). Egentligen skulle jag önskat utöka den till en ännu större dag, fast det var lite svårt för det var flera som åkte ganska långt över just den dagen. Svårt att få ihop allt och alla.

Men den dagen var en stark upplevelse som fyllt mig med stor tacksamhet, inte minst alla som var delaktiga i gudstjänsten, och naturligtvis alla som tog praktisk del i dopfesten. Fast, hade det varit min dopfest skulle vi kanske gjort lite annorlunda. Nu var det Salomes, och glädjande nog var det en spridning i alla åldrar.

Kan man inte fira dopdagen lite större nån gång då? Fira med doptårta igen. Och med en fest.
Jo, det vore nog nåt. Det handlar ändå om en parallell livslinje, och om ett medborgarskap i ett nytt folk. Det handlar om upptagande i en ny familj, vid sidan av den fysiska, med så många vänner som medvandrare.
Det ÄR stort!

Både här på jorden och bortom detta livets bortersta gräns.
Om inte annat blir det fest där!
Fast..., det är ju synd och onödigt att vänta...