vad är rättvist?

utkast till Predikan 3 söndagen  e tref 2014 utifrån liknelsen om den förlorade sonen (Luk ev)

En sak måste jag nog erkänna. Och samtidigt är jag väl medveten om att jag inte är ensam.

Det är många med mig som också bär detta inom sig och bakom detta ligger en vilja, en strävan, där vi ändå bara når en liten bit åt det håll vi önskar komma.
Jag måste erkänna att jag gärna ville att världen skull vara rättvis! Men, det är den inte!

Men även om den inte blir det, fortsätter jag att köpa det dyraste kaffet i affären, ge ekonomiska gåvor och fundera över vad jag kan göra i mitt liv för att världen ska bli mer rättvis, än vad den verkar bli av sig själv.

För oss alla som funderar över rättvisa, så utmanas vi alltid när vi hör vissa liknelser och inte minst den om den förlorade sonen.

Vi kan bara konstatera att Gud inte är rättvis på samma sätt som vi människor många gånger vill vara.

Varje människa är alltid välkommen till Gud. Hur många gånger som helst, hur ofta eller hur sällan som helst. Det är Guds rättvisa.

Ingen är någonsin ovärdig att komma nära Gud, ingen, oavsett vad han eller hon gjort. Vad tänker vi om det?

Ja, det kan bero på var vi själva står och hur vi ser på oss. I en bok jag läser för närvarande resonerar en kvinna för sig själv, om svårigheten i att upprätthålla sin egen riktlinje för sitt arbete. Hon är nattsköterska på ett sjukhem, och hennes mål är att alla människor ska få den bästa vård som kan erbjudas, oavsett vilka de är. Och det låter väl som ett högtstående och gott mål?

Men det hela ställs på sin spets när hon efter en tid får veta att den där orolige och ensamme mannen i ett av rummen, som hon också gett lite extra tid ibland, är pedofil. Han har avtjänat ett långt fängelsestraff för detta och naturligtvis tidigare i sitt liv förgripit sig på många barn, som förstås blivit skadade för resten av livet.

Efter den nya kunskapen hon fått om honom – är han fortfarande värd att vårdas med samma omsorg?

Och hur tänker vi om det? Om vi själva varit människor som istället visat andra omsorg, om vi varit trogna Gud och följt Guds väg genom livet, om vi likt Gud avskytt det onda som sker i världen… När vi ser på oss själva och samtidigt jämför med den som är pedofil, misshandlare eller mördare: kan vi se oss stå jämsides med dessa?

Jag tror vi har svårt med den tanken, men samtidigt välkomnar Gud oss båda likvärdigt. Ja t o m att det verkar som att Gud blir än gladare över att den orättfärdige kommer hem till Gud, än över att vi kommer.

 Är det rättvist?

Det är ju just det som den äldre sonen frågar sin fader när han kommer hem efter att ha jobbat på fälten. Han blev arg och ville inte gå in. Men, vart annars ska han ta vägen?

Det är i det läget som Fadern kommer ut. Han vill förstås ha med sin äldste son därinne också, ja självklart, var skulle han annars vara. Därför vill han vända på den äldste sonens värdering.

Visst kan vi tycka att livet och, för all del även Gud, är orättvist. Och vi kan argumentera i år efter år hur det borde vara i stället. Men, till sist måste vi inse att det inte finns något alternativ. Det finns inget annat liv att leva, ett mycket mer rättvisare. Och det finns ingen annan Gud att vända oss till som är annorlunda. Inte mer rättvis i alla fall...

Visst kan vi då vända oss bort från Gud i besvikelse, och sorg över att det som var rätt och riktigt inte värderades högre i jämförelse med motsatsen. Men då blir vi själva som dom som vi vänder oss mot – dom som valt bort Gud.

Vi kan alltid fundera över vilken av sönerna som var förlorad, för som det beskrivs är den yngste verkligen förlorad för Fadern och hans familj, för han väljer bort allt han hade och lever ett annat liv i ett annat land och efter andra livsmål än Guds.

Men han kommer till insikt, han omvänder sig, och litar på att Gud, är en barmhärtig Gud, en som förlåter, en som alltid har famnen öppen. Och han vänder tillbaka, han vänder HEM.

Han vet med sig att han inte längre kan kalla sig son till sin far, men Fadern har ändå kärlek som rymmer varje människa i hans närhet. Han vill komma hem. För han känner sin far.

Den äldre däremot har allt, han lever hos sin Gud och Fader, och tar del av allt det goda som ges oss. Men den äldre kan inte tänka sig att detta är rätt, och upplever faderns beslut så kränkande att han vägrar gå in till festen. Och festen får vi se som symbol för Guds rike.
Han vill inte gå in i det riket, om det ska vara så här, trots att han redan lever där. Han tar avstånd från sitt hem, i alla fall till en början.  

Även om vi kan den här liknelsen, så fortsätter den att utmana oss. Hur möter vi varandra, hur ser vi på dem som inte valde att följa Gud, på dem som själva roffat åt sig rikedomar, som skadat andra och gett andra med för livet…?

Guds radikalitet går tvärt emot vår världs. Vi har som enskilda kristna och vi har som kyrka en uppgift i vårt samhälle: Att utmana synen på varandra, men också att visa på att det finns möjlighet för varje människa att omvända sig.

Vi har en Gud, vars kärlek går över förnuftets gränser. Den Gud som vi valt att leva med och följa. Vi saknar många gånger den kärleken och för alldel också Gud makt, och därför kommer vi fram till andra bedömningar.

Men litar vi på vår Gud, så kan vi be om att få bli alltmer lika honom, att få mer av Guds kärlek och seende. Vi kan be om att få förvandlas genom guds oändliga kärlek.

Då kan vi kanske till slut se, att jämförelse mellan människor inte är vårt uppdrag, utan istället att söka Gud, och ta emot så mycket vi kan från honom.

Då får vi vad vi behöver, oavsett hur rättvis världen omkring oss är.

 Och i vår gemenskap utökas då Guds närvaro, så att vi kan få mer och mer av honom, och då kan vi nog trots allt upptäcka, att där finns allt vi behöver. Och har vi redan allt, har vi faktiskt inte behov av att få lika mycket extra som någon annan kanske får.

Det är Guds rättvisa – att ge alla allt. Och i den får vi leva. Där är vårt hem. AMEN.