film om mobbing

Igår kväll fastnade jag framför TVn. Filmen Återträffen med och av Anna Odell visades och det var väl lika bra att se den direkt än att se den senare.

En blandning av spelfilm och dokumentär där allt är spelat men också där mycket har en bakgrund från verkliga livet. En dokumentär spelfilm om vas som skulle kunna hända i verkliga livet om.... Och en fiktiv dokumentär som bygger på verkliga citat.

Om mobbing och om möjligheten och viljan att eventuellt kunna ställa sina mobbare till svars senare i livet.
Som sådan tror jag att filmen spelar roll för alla dess som upplevt åratal av påtvingat utanförskap från gruppen, som blivit retade, lurade, slagna och sparkade.
Filmen kan också sätta igång tankar utifrån självreflexion - hur var det för mig i skolan? Vem var jag? Likaså kan den föra till samtal om mobbing i sig och hur vi ställer oss till fenomenet.

Ja, hur vi ställer oss till det.. Vad gör vi åt det?!
För det handlar inte om tyckande utan om initiativkraft!
Som vuxna har vi ett ansvar för vårt samhälle. Vi ska se till att mobbing inte förekommer. Inte bland våra barn och unga, och inte bland andra vuxna heller.

Själv måste vi föregå med respekt för varandra. Dessutom måste vi inse att vi inte är lika.
Personligen ser jag en rikedom i det.
I chefslitteratur som jag läst står minns jag att jag reagerade på att i de allra flesta fall så anställs personer som är lika oss själva. Jag tror det stämmer till viss del, utifrån vilka egenskaper vi värderar högt. Men jag tror också på att det finns de som väljer att anställa individer som tänker annorlunda och har olika erfarenheter.

Visst en som redan kan jobbet kommer naturligtvis igång snabbt, men den som är ny i en uppgift ställer en mängd frågor från ett neutralt håll. Och de är ofta nyttiga och utvecklande.

Om vi kunde få den synvinkeln känd och eftersträvansvärd, skulle vi i våra mänskliga grupper inse att den som inte är som jag, och som många andra har något intressant att bidra med, som vi andra annars missar. Den ska inte mobbas ut, utan istället ges lite extra uppmärksamhet.
Det är inte säkert att den har mer rätt än andra, kanske ibland något mindre rätt jämfört med andra som har erfarenhet, men förmågan att se saker i ett nytt ljus är alltid befriande för det invanda.

Det gav filmen mig. En möjlighet att ställa sina mobbare till svars. En möjlighet att se att den mobbades revansch, som den som kommit längre i sin mänskliga utveckling än en del andra (t ex tjejerna i del två, samt killen som inte vågade möta henne men som hon sökte upp utanför hemmet).

Det är faktiskt så att den som varit lite utanför och den som har mobbats har viktiga erfarenheter att bidra med till oss andra i samhället. I filmen gav hon sina gamla klasskamrater möjligheten att reflektera över sig själva och komma fram till att be om förlåtelse. Ingen gjorde det, visserligen, och det i sig säger en hel del om hur svårt vi har kan ha det med självreflexion och skuldidentifikation idag.
Väx upp mobbare! Väx upp och våga inse att även du har en chans att nå lite högre i din mentala utveckling!