Ålderstecken

Jo, det finns några sådana!
På det mesta, även på mig.
Jag förbereder mig mentalt för att gå in i ett nytt decennium.

Jag är lite barnsligt motspänstig, fast jag vet ju att jag inte kan göra något för att kämpa emot. Och jag vet ju andra som har överlevt, så det borde jag ju kunna göra också.
Jag vet ju att jag inte är ung precis, för jag tycker inte att det vattnas i munnen när jag ser över vilka festivaler som finns på gång i Sverige under sommaren.

Jag blir lite fundersam när jag läser att det inte finns några som inte var tonåringar som gillade The Enemys debutalbum. Visst låter gruppen ung, men hela skivan är fantastiskt bra och blir bara bättre och bättre. Likaså när jag ser ut över de andra som besöker samma spelning som jag i London senast. Visst var där några äldre, men de flesta är ju yngre än mig.
Konditionen kommer inte lika självklart, men förmågan att utföra mitt arbete har inte blivit sämre direkt.

Jag driver alltmer min egen linje och är nöjd med det.
Samtidigt är det ett privilegium att bli äldre. Det innebär att jag ännu inte är död. Det innebär att jag är tillräckligt frisk för att kunna leva.
Livet innebär att år läggs efter år, om Gud vill, och jag samlar på mig minnen som betyder något.
Det är en rikedom att bära på och dessutom en som inte tar stor plats.

Och så länge jag behåller förmågan att värdera högt det som är gott, så vet jag att livet, oavsett ålder, har mycket glädje att ge.