Kakan Herman som förebild

Känner du till kakan Herman?
Om inte, så är det ett slags kedjebrev. Känns lite 80-tal, jag vet, alltså, "skicka fem tugg-gummin till personen överst och kopiera brevet till fem personer, så kommer du inom sex veckor ha fått 50 tugg-gummin", typ.
Men Herman funkar så att du får en burk med lite Herman-deg i som man ska "mata" i en vecka, och innan man sedan bakar den ta en bit av degen och lägga i fem burkar och ge ut till vänner och bekanta. Så kan dessa i sin tur göra en kaka och sedan ge vidare.
Ett lite trevligare sätt att använda sig av kedjebrevets tanke.

Men tänk om man kunde använda sig av detta på något annat sätt, tänkte jag. Särskilt när det handlar om personer som blivit sjukskrivna under ett lite längre tag. De behöver uppmuntran och då är det ju inte så dumt med en kaka, men det skulle kanske också funka med en bra bok. Något som ger lite eftertanke över den situation som man befinner sig i och som kan ge en positiv vinkling av sjukskrivningen.

Jag själv fick en bok när jag nyligen blev sjukskriven under två veckor efter att ha arbetat oerhört intensivt under 14 månader, där det vid ett flertal tillfällen inte gått att påverka nya initiativ på förändringar. Framför allt har mitt fokus varit att mina medarbetare ska ha en så bra arbetsmiljö som möjligt och att inte heller de unga som finns i våra verksamheter ska lämnas åt sitt öde. Dessa är alla viktiga och jag hade svårt att acceptera att en mängd organisatoriska förändringar skulle få tillåtas påverka våra verksamheter och människorna i kyrkan mer än nödvändigt. Och under ett kort, tidsbundet uppdrag kan du inte arbeta långsiktigt när kortsiktigheten ständigt kräver nya insatser.

Boken fick jag av min vän Cristina, som tyckte jag behövde fundera över att vila. Det var ju klokt.
Och där fanns många lärdomar jag kan sprida med mig av, likt att man delar ut små burkar med lite deg, som kan genomsyra andras tillvaro (/kök).
Men jag insåg att det var en god idé att dela med mig av boken i sin helhet, eftersom jag hade vänner och kollegor som inte heller klarat sig från att bli ordentligt trötta p g a sina arbeten och engagemang.

Min förhoppning är då att denna Cristina-bok får vandra runt efter hand till flera läsares händer som håller och vänder blad, för att inse att vila är något nödvändigt och aktivt. Förr eller senare måste den till, och ur den kommer man (förhoppningsvis) stärkt och  kanske med en lite annorlunda syn på livet.

Så, den kunskap och vishet vi därför får genom vilan, är kanske mer värt än vi kan ana och t o m kan vara mer värt än en veckas arbete.