På Borås Tidnings ledarplats tar chefredaktör Stefan Eklund igår upp Svenska kyrkans (SvK) nya metod att samla in pengar. SvK borde skämmas, tycker han.
Jag har precis hämtat BT från brevlådan för att bara kolla igenom ledarsidan innan jag åker iväg till kyrkan för att fira gudstjänst.
-Det kan ju hända att BT skriver något, som jag behöver kommentera, tänker jag.
-Jaha, det är visst så, tänker jag och blir lite stressad, för det är en hektisk dag med tre gudstjänster och två offentliga samtal som jag ska leda/deltaga i.
Men, när jag läst, så kan jag inte mer än instämma. OK, jag kanske inte tycker det är nödvändigt att skämmas, men att ifrågasättas är på sin plats.
Jag delar kritiken att metoden är hopplös att förstå - både hur man ska göra för att skänka pengar och vad den har med insamlingen att göra. Jag har tidigare varit inne på insamlingssidan och irrat runt och irrat ut. Jag begrep inget.
Och jag skrattar och skakar på huvudet när Eklund formulerar sig angående Montezami som väderuppläsare.
Får också höra av en arbetskamrat att en referensgrupp denne ingår i, har kommenterat och kritiserat insamlingsmetoden, men det är klart - det finns ju en växande fundering över nationell nivås förankring i verkligheten. Den förankringen enbart är vad som motiverar den nivån - saknas den, spelar nationell nivå ut sig själva. De tog ingen hänsyn till kritiken.
Ganska många av oss tillhör SvK, så vi är många som inte behöver skämmas. Fast det gör vi just därför. Så tack, Stefan, för din uppmärksamhet och träffsäkra reflexion.
Jag har absolut inte något emot att vi som kyrka talar olika språk för att nå olika människor. Det är ju fullständigt nödvändigt. Men samtidigt är det viktigt att språken upplevs komma från samma källa.
Här finns en viss tvekan vad gäller det. Men framför allt hade det varit bra att framhäva varför någon över huvud taget skulle känna en vilja att lämna ifrån sig av sina pengar.
Den här insamlingen handlar inte om mina kompisar, stadsministern eller Montezami. Det handlar om hur vår värld ser ut, och att jag behöver informeras och väckas att bry mig.
Och därmed göra vad jag kan för att åstadkomma en förändring.
Och detta, det viktigaste, är helt osynligt för den som råkar stöta på insamlingens reklambyrå-excess.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar