SVT sänder för närvarande mångder med musikdokumentärer. Låtar som förändrade världen, hårdrockens historia, the making of Achtung Baby och andra milstolpar o s v. Detta i en tid då melodifestivalen sågs av nästan halva Sverige mm.
Det finns mycket att lära sig. Jag har ju sällan fått den hårda rocken gratis. Altså, jag har fått försöka tycka om det jag hör, även om jag inte tycker om det jag hör. Och det gäller inte bara hårdrock - det finns hur många olika stilar som helst där jag kan utmana mig själv att utvecklas och lära mig förstå charmen med en viss stil eller artist.
Trots detta var Okej-dokumentären kul att se. De skrev trots allt lite grann om synthartisterna, även om de gott kunde haft lite mer av den varan. Å andra sidan fick jag ju läsa en del om musik jag inte tyckte jättebra om, vilket då skapade en nyfikenhet, trots allt.
Mest glad blev jag nog ändå över dokumentären över Kids in America, låten som gjorde Kim Wilde känd över nån vecka. Vilken effekt det måste varit i en tid långt före internet och smartphones!
För egen del minns jag att jag hörde den på radio, men det var först med Wiew from a bridge som jag fastnade för Kim Wilde, sent samma år (inte helt säker, men jag tror det står 1981 på singeln). Kanske har jag aldrig senare fastnat så, för en nyligen hypad artist, som för Kim Wilde.
Härmed tillkännages att det första album jag köpte, då jag valde helt fritt - och kunde i princip köpt vilket som helst - var Kim Wildes andra album Select.
Jag visste en enda människa som utöver mig visste vem hon var. Fanns ingen i min klass vad jag vet och ingen annan heller för den delen. Men vi var i alla fall två som tyckte om hennes musik.
Och så var hon ju snygg också! Och det är hon fortfarande! Fantastiskt bra att se att det kan hänga i trots att vi alla blir äldre.
Men det var musiken som jag fastnade för. Visst är det pop, fast "modern" [SIC!] sådan. Visst är det lite glättigt, men alltid med visst djup i känsloläget. Och en tjej som låter som ett band. Inte som någon som bara sjunger till sessionsmusiker. Musik med medvetet uttryck. Jag uppfattade inte då att det fanns någon mer, fast idag vet jag ju flera. Men de hade inte samma genomslagskraft.
Men visst var det roligt att få en dokumentär om henne och jag tänkte att. ja, det var första singeln, nu vill jag ha fortsättningen också fram till och med Close 1988.
En dokumentär om ett syskonpar med en pappa, som råkade betyda en hel del för en nioårig musikälskare, inte bara för enlåt utan för många många år framöver.
Min första bild av girlpower!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar