musikens roll som soundtrack i vardagen (2): hur den får mig att upptäcka damm.

Jo jag reagerar för det mesta på musik.
I torsdagskväll när jag hörde musiken från Stora Torget i Borås, kände jag spontant glädje. Inte så att det lät som någon favoritmusik, men ändå - det fyllde upp ett tomrum med ljud.

På samma sätt reagerar jag ofta på vilken musik som spelas i affärer.
I Edinburgh kom jag in i en klädaffär och musiken där uppmärksammade jag mer än annars. De spelade låt efter låt med intressefångande pop-elektro, och det slutade med att jag gick till kassan och frågade vad de spelade.

Nu hade denna affär

Urban Outfitters

den goda smaken att även sälja vissa utvalda skivor, både på vinyl och CDformat, vrför jag fick en skiva i handen direkt. Att de sen valde att spela bra musik, som de reade ut för 5 pund, istället för det allra senaste säger väl också något om att musik inte bara är en bakgrund - den tillhör livet och livsstilen. Och Memory Tapes låt Sunhits är en svårslagen sommarlåt.
Om jag jämför klädaffärer i Borås, så visst finns det skillnad mellan KappAhl och Gina Tricot.
På samma sätt som kläderna skiljer sig från varandra i hur roliga de verkar (jag har nog varit inne på herravdelningen på KappAhl 40-50 gånger sedan jag köpte något där) så gör musiken det.
För vad är Gimmie hope, Joanna mot en rad av härliga elektropoplåter, som är svåra att få ur huvudet.
Visst kan man gilla Eddy Grant-dängan (min fru gör det, och jag tycker om henne ändå) men jag har svårt att komma ifrån känslan av damm.
Både vad gäller musiken och kläderna.