Hemkommen från Peace & Love-festivalen i Borlänge.
Ja, förstås, jag är ju inte en "riktig" festivalbesökare för jag bor inte på camping.
Nu är det åldern igen: jag är tillräckligt gammal för att strunta i det. Jag kan bo bekvämt, jag vill bo bekvämt, jag har bil, jag har frihet.
Och friheten använder jag just till att passa på när tillfälle ges mellan jobbdagarna.
kent har jag velat se länge. Det är ändå det bästa vi har i vårt land och så har det faktiskt varit ganska länge. De är svenska, de är stora och de gör numera ständigt musik av god kvalitet (har inte hört En plats i solen än). Nu har jag gjort det.
Och jag tänkte att, detta är nog bra. Och det var det. Därför blev det inte så stor överraskningseffekt. De har inte nått djupet i min person, identitet och historia, så "depeche-effekten" från Arvika från tre år sen var väldigt långt borta. Då kunde jag inte sluta att le. Nu var det "bara" väldigt bra. Och ösregn.
Nu efter åt börjar jag känna hur bra det var.
Att vara på festival i sig är rätt så roligt (tack, Margareta, Du har rätt!). Man känner sig lite gammal om man är som jag (men som sagt, friheten är min). Det går att le med glädje med DiLeva-fansen som dansar i sönderrivna lakan, det går att le med glädje åt kvinnan som är äldre än mig, med den snygga punkfrisyren, längst fram under Billy Idol-konserten.
Det går att se lite förundrad ut över Bloc partys musik som känns väl experimentell för att vara brit-pop, och jag som annars välkomnar det mesta experimentella, känner mig riktigt traditionalististk.
Jo, kents nya är riktigt bra! Lyssnar på "Petroleum", "999" mfl, och tänker att numera är det sällan som musik verkligen fastnar i mig. Det är värt att uppskatta de gånger då något tar tag i mig.
Peace & Love var inte som Arvika. Nej, uttrycket från BT om att artistuppställningen var som att sätta shuffle play på Spotify stämde bra, och då är jag glad att jag lyckades få in en hel del bra under fredagen, Torsten Flink inkluderad. Samt en dubbelvigsel, performed by tre dala-präster. Peace & Love, visst, hade passat mig utmärkt att jobba där.
Men när inte Arvika finns och jag inte är 20 längre, så är jag glad över det jag fick uppleva. Nej, det var inte sista gången.
Kanske du följer med nästa gång?
Kan tänka mig, att Kent för mig är lite som Depeche för dig.
SvaraRaderaKan vara! :-)
RaderaDe ligger ganska nära varandra, o Kent har ju uppgett dM som en stor inspirationskälla. Och Kent lyckas prestera variation och kvalitet inom en ganska snävt inramad form. Det är bra gjort!
Då har Du sett dem några gånger och ska se dem igen nu i sommar?
RaderaJag har - skam att säga - bara hört dem live en gång. Men låtarna går varma i bilen — vare sig det är privatresor eller i jobbet. Nu har väl iofs Morrissey betytt mer än Kent för mig som person, det skall jag erkänna. Men Kent är bland det bästa vi har i Sverige, vad gäller att kombinera ett bra sound med fantastiska texter. Det tycker jag bestämt.
SvaraRaderaJa, jag har inte heller hittat något band som kan matcha Kent i Sverige. Och Morrissey är ju Morrissey. Det känns inte som att det är så stor ide att jämföra någon med honom(/Smiths). Det blir ändå inte på samma villkor.
SvaraRadera