joggingtur som LIVSAVGÖRANDE händelse

Kan verkligen en joggingtur vara livsavgörande?

Tja,... jag kommer nog att minnas den 25 oktober 2012 lite extra. En till synes helt vanlig torsdag, och den innehöll som så ofta ett samtal inför en kyrklig handling (d v s dop, vigsel, begravning o s v). Mannen i paret säger att han ska dra på sig joggingdressen efteråt och ge sig ut på en tur, och han säger det med sån längtan att det inte går obemärkt förbi mig.

Efteråt i bilen hem kommer jag inte ifrån detta. Jag känner ett sug efter att själv dra på pannlampan på huvet och ge mig ut. Jag brukar aldrig jogga i mörket och inte när det blivit så pass kallt som det var. Men jag kom snabbt ut i spåret jag också.
Och här kommer en massa tankar och känslor över mig. en del har jag naturligtvis burit inom mig och funderat över ganska länge, andra har kommit fram nyligen. Men där i spåret är det som om allting sätts samman och får en mening för mig.

Väl hemma öppnar jag en anteckning i mobilen och skriver direkt " Sluta jaga - lev nu".
Det är en klar och tydlig, inskärpande uppmaning till mig själv. Ett levnadsmotto.

Var det då denna joggingtur som var livsavgörande?
Nej, inte enbart även om många tankar fördes ihop till en helhet, ungefär som att man lägger ett pussel där motivet nyanser är omöjliga att ana innan man har hela bilden klar.

Det är OK om du inte riktigt hänger med här, men för mig blev det en slags euforisk känsla.

Jag har "jagat omkring" en del kan jag se när jag ser bakåt. Under några år har jag överkonsumerat, just för att jag har haft möjlighet. Inte så att jag inte sett saker för deras värde, men mycket har getts ett så lågt värde, ja en del har varit nästan gratis, att det varit fullt möjligt, utan att för den skull kostat mig mycket alls.
Sista tiden har det blivit mycket mindre av det än innan, så nog var detta förberett sedan ett tag.

I ett sammanhang har min fru och jag pratat om begreppet enkelhet. Under våra funderingar har det känts viktigt att hitta ett förhållningssätt till begreppet. För all del, jag har haft det i tankarna under många år, men att hitta begreppets personliga betydelse är inte gjort i en handvändning.

Under vår resa i Turkiet nyligen hade vi besökt en familj som levde i en by under ganska enkla förhållanden och min fru nämnde i förbigående en tanke om hur det skulle vara att leva så. Dom orden satte sig fast i mig och jag bar med mig dem vidare.
Resan dit gav mig också en del insikter - vi bodde på en ganska enkelt hotell, men väldigt bra läge. Ingen lyx alls, men vänliga människor omkring, både turkar och turister. Möten och samtal kändes viktiga.

Det enda jag saknade var nog en kyrka för den enda som fanns låg långt bort. Det kändes påtagligt efteråt.

Jag tror fortfarande att det viktigaste i vår materiella värld vilken betydelse vi låter våra prylar få. Spelar de någon större roll? För mig känns det som om den blir mindre och mindre.
Jag har gärna snygga kläder eftersom de oftare kostar betydligt mindre än vanliga, alldagliga. Jag väljer gärna över huvud taget det som kommit i skymundan, och det är ofta lika bra som det som lyfts fram i rampljuset. Och att köpa second hand är betydligt bättre för miljön.

Men vad får då ett nytt motto för konsekvenser i livet?
Några tankar om det i nästa inlägg!