Så är semestern slut denna gång.
Det har varit fantastiskt skönt att vara ledig. Att få lägga av sig klockan på sängbordet och låta den ligga där, och färgen på armen blir mer och mer enhetlig.
Att vakna när jag vaknar, lägga mig när jag är trött, äta när jag är hungrig, gå och bada när det är för varmt, ringa vem jag vill när jag känner för det o s v. Det är semester.
Semester är skönt.
Saker får sina rätta proportioner, i alla fall när tiden är begränsad. Att vara ledig är väldigt skönt när vardagen annars är fylld med mycket arbete, fylld med viktiga uppgifter som inte löser sig av sig själv utan att jag förväntas ta tag i det och arbeta fram något.
Jag har förmånen av att ha ett viktigt och meningsfyllt arbete, något som dessutom påverkar många andra människor, både i deras arbete och i deras liv för övrigt.
Det är också ett "kall". Jag är inte rädd att använda det ordet. Tvärtom, det är också en förmån att arbete är ett kall. Men det är det inte bara för mig som präst, utan när jag tänker på mina medarbetare som vaktmästare, kyrkomusiker, pedagoger och ledare för unga, diakoner, förstås, de som arbetar på expedition, kommunikation och administration etc. Vi har någon som verkligen vill att vi ska utföra dessa uppgifter, och vi gör det inte för vår egen skull.
Ja, så är det ju för alla arbeten, men här finns den som håller våra liv i sina händer, den som ville våra liv, som gav oss en uppväxt, en utveckling, utbildning och sociala förmågor.
Vi har också mycket att dela med varandra och att arbeta tillsammans, med ideella, förtroendevalda och andra anställda, det är inte minst utvecklande för oss alla.
Så, visst semestern är slut, friheten är slut, spontaniteten, den hela, fulla, är slut. Men de intressanta, spännande och viktiga uppgifterna, de ligger minst lika mycket framför mig i tid, som bakom.
Om Gud vill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar