När det säger - sakta in...

Har blivit sjukskriven i ett par veckor på heltid.
Efter att ha insett att jag bara mår sämre och sämre när jag trappat ner ända sedan i slutet av november, så känns det som att det är bäst att stanna helt ett slag.

Yrsel, huvudvärk och konstiga temperaturvariationer i kroppen. Lite svårt att sova ibland, lite "motstånd".
Och bit efter bit så släpper jag efter för att försöka må som jag verkligen mår.
Axlarna börjar värka, yrseln kommer och går, då och då tycks jag bara ramla ihop. Men då kan jag lägga mig, eller sitta still.
Jag märker också hur effektiviteten minskar - jag behöver inte fylla upp varje sekund och inte behöver jag vara tidsekonomisk. Jag behöver inte följa någon klocka eller särskild dag.

Har fått väldigt många omtänksamma kommentarer via sociala media. Något som jag blivit väldigt glad för, och många har sagt att det är dags för mig att vila ett tag, efter det intensiva dryga år som rusat fram. Fast det  verkar som att de flesta är beredda på att jag har gått längre in i utmattningssymptomen än vad jag själv tror. Och många har nog väntat på det, med det tempo jag haft, ett tempo som är omöjligt att bemästra, vilket jag varit medveten om.

Alla behöver omställningstid, och en paus då och då. Jag har istället valt att prioritera andra framför mig och att utföra så mycket av de arbetsuppgifter som jag haft, som jag bara kunnat. Naturligtvis för att jag har önskat det själv.
Även om det funnits en hel del uppgifter jag tydligt markerat olämpligheten i att genomföra. Jag menar, det finns ingen organisation som orkar med och som lyckas implementera (OK, sätta i verket, menar jag) 12 olika parallella processer på en mycket begränsad tid. I alla fall inte när flera av dem handlar om personalen i sig.
Men det har vi gjort och som ett brev på posten också fått stora förändringar personalmässigt. På senaste halvåret har det gjorts förflyttningar som motsvarar c:a 55% av de anställda i den organisation jag var kyrkoherde i. Ett enda av dessa fall, en studieledighet, har tagit mig ungefär två hela normala arbetsveckor.

Så att kroppen säger - sakta in - det är helt normalt. Inget att fundera över. De veckor jag är heltidssjukskriven jobbade jag in i september.
Därför tar jag igen en del tid jag missat och låter det snurra färdigt. Och när det satt stopp är jag reda att börja gå igen. I normal hastighet.