justering av förväntat klockslag

Som kyrkoherde kan lätt den tidiga fredag-eftermiddagen som man går från jobbet snabbt bytas ut mot en lång dag som är färdig vid kvart i nio. 

Då är det dags att sluta för att för att man ska upp tidigare än vanligt nästa morgon för att jobba. Och sen kommer söndagen och då får man gärna vikariera för att en prästkollega blivit sjuk. Den sjunde dagen i veckan, tillika arbetsveckan. 

Fast det är många gånger ett roligt jobb, där mycket händer, med makt att påverka och för att göra vad man kan för att andras liv ska bli så bra som möjligt. 

DET är väldigt roligt att jobba med. 

Det händer förstås att någon inte tror att det är så, sätter sig på tvären och ser bara negativt. Fast det är väldigt sällan jag känt av det. Och jag tröstar mig med att hade inte jag gjort allt jag kunnat för att det skulle bli bra för denne, så hade jag själv inte varit nöjd. 

Och har jag nu gjort det, så kunde jag inte gärna gjort mycket mer.

Allt blir inte perfekt och ingen kan förvänta sig att få allt precis som man vill. Ingen. 

Inte ens kyrkoherden på fredagen, inför en nästan ledig helg. 

Trösten är att man får annat istället. Och det får vara gott nog.