brist på distans

Såg ett inspelat TVprogram från i påskas som handlade om en kille som blivit utsatt för sexuella övergrepp av sin församlings präst i Mexico City.
Jag kände ett tydligt illamående allt eftersom detaljerna kommer fram i killens berättelse.

Historien berättas inte för att skrämma, förvrida sanningen eller rasera kyrkan, även om det finns en hel del besvikelse och bitterhet från pojken och hans pappa.
Han vill förstå. Och vill få till ett möte med prästen för att låta honom bemöta anklagelserna och höra vad det gjorde med en här killen.

"Kvarnsten" är ett ord som jag upprepar inom mig. Var och en som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bäst om han fick en kvarnsten hängd om halsen och sänktes i havets djup. (Matt 18:6).
Det är tydliga ord, som tycks rikta sin aktualitet rakt i den situation som drabbat många barn, främst inom Romersk-katolska kyrkan.

Om någon tycker det är starka ord och tycker att man borde förlåta..., så är det knappast en jordisk angelägenhet. domen är Guds inte människans. Det är tillräckligt att förbanna de handlingar som alla grövre övergrepp och utnyttjanden är. Maktmissbruk, kanske inte på hög nivå, med fallskärmar och annat, utan maktmissbruk på så låg nivå man kan komma.

När väl killen mötte prästen, hade den senare inte mycket att säga. Han lyssnade, men tycktes inte fatta vad han hörde, tycktes inte berörd. Sa, att det inte alltid är lätt att veta vilka konsekvenser ens handlande får. Sant, visserligen, men med sådan brist i insikt i allt som har med mänsklig interaktion att göra, så borde han inte få vara på fri fot.

Jag är nöjd över att det hade skett annorlunda inom Svenska Kyrkan. Det finns ingen anledning att tillåta att en präst, eller annan anställd inom kyrkan få behålla sitt arbete / rätt att utöva ämbetet då så grova brott mot en människas integritet begås.

Det är ett starkt porträtt av killen. Är övertygad om att han kommer att klara sig bra, trots det han utsattes för tidigare. Vad gäller prästen så är det svårt att känna nåd. Svårt att känna att det ska vara en företrädare för Världens Största Kyrka.
Kroppsförakt, sexualitetsförakt. Innebär ett förakt för människan som helhet.
Innebär ett särskiljande av präster från andra vanliga människor. Är det det som ligger bakom att den här prästen är i total avsaknad av självdistans, och helt distanserad frän vad han gjort? Hur kan han bekänna sina egna synder? Har han gjort det för ofta för att han ska ha en chans att vara ärlig?

Hemskt! Kvarnsten!
Nej vi kan aldrig acceptera de övergrepp som görs på människor. Så många som har tvingats lida och fortfarande lider.

Ytterst tacksam att jag lever och verkar i en helt annan kultur.
Och vad kan jag göra?

Jag behöver inte fastna i det vidriga. Jag kan själv välja sida, och visa det så ofta jag kan. Jag kan göra vad jag kan för att förändra från insidan, visa på en makt som förbannar verklig synd, då kärlek byts ut mot maktmissbruk.
Om jag inte väljer sida bidrar jag till att det vidriga tystas ner.

En kvarnsten är svår att gömma undan. Nej, jag vägrar också acceptera övergreppen.
Världen behöver något annat.
Och det är, för min det, upp till mig.