bibeln som tapet

Bibeln sätts nu upp på Göteborgs stadsteater som en 4-5 timmar lång föreställning.
Inte helt enkelt. Inte på något sätt. Men konstens uppgift är väl heller inte att visa på det enkla?

Regissören Stefan Metz jämför bibeln med en tapet: lager på lager ligger ovanpå varandra:
"-När du tror att Du kommit till en slutsats om något hittar du någonting annat. Det är outgrundligt och fascinerande".

Jag tänker tillbaka på en "dogm" som jag minns från mitt första universitetsår. En av de små organisationer jag mötte uttryckte sin bibelsyn med att, i bibel finns inga motsägelser.
Jag förstod först inte vad som menades. Det var så långt ifrån mitt eget tänkande, och jag kände heller inget behov av att få en dogm att luta mig emot för att veta hur jag skulle se på bibeln.

Därför känns Metz beskrivning, som den symboliska bild den är, som mer bibeltrogen än "dogmen" jag mötte.
Och Merz medger att detta gör bibeln till en bästsäljare.

Även om inte det är hela sanningen är perspektivet intressant. Det som döljer sanningar som uppenbaras alltmer som man gräver efter dem, det kommer sällan att upphöra att fascinera. Det som är tydligt, platt och utsägbart, som allt som saknar inre motsägelser, det faller också snart i glömska.

Visst kan man ibland önska att väggarna i ett gammalt hus kunde berätta om allt som hänt. Så är det också i bibeln, fast under så mycket längre tid. hur mycket är det som inte står där på sidorna? hur mycket är det inte som skulle kunna skrivits, och hur mycket som skrevs men som inte valdes ut att komma med?

Hålen och luckorna är större än texten som finns där, knappt ramen är hel.
Mycket kan uttryckas om människors liv och våra möten med, och budskap från den outsäglige. Många är det som varit med, många möten i många olika skeden och skeenden i livet.
Hur skulle bibeln vara, ocm den inte vore som en gammal, gammal vägg, med tapet på tapet på tapet...