Envisast?

Jag måste erkänna det. Jag är nog envis.
Har blivit förkyld.
Kände redan i tisdag av att jag "hade nåt på gång". Men man kan inte vara hemma från jobbet bara för att man misstänker något. Eller bara känner lite grann...
Dagen gick och jag var trött. ville gärna hem o sova, men, dagen var lång.

Nästa dag skulle jag iväg på kurs. Och inget hade brutit ut! Glad för det gör jag mig i ordning, och när jag väl kommit fram (samåkandes) drabbar det mig. Plötsligt rinner näsan konstant.

Framåt eftermiddagen känner jag mig tveksam. Allmänt tveksam. Knappt närvarande.
Vad gör jag här egentligen - varför kunde jag inte begripit att jag skulle vara hemma?
Kan inte åka hem, för jag har inte bil (enda alternativet). Och jag är inte dödssjuk (ambulans... nej lite överdrivet).
Så jag lägger mig o vilar. Går upp igen och äter kvällsmat. Är rätt så pigg o har trevligt.
Trots det, går jag ganska snart för att sova. Lite feber.
Och så mår jag faktiskt bättre, hela dagen. Och det blir bättre även dagen därpå, idag.

För jag stannar väl inte hemma, nu när de flesta andra är förkylda? Nej, inte bara för att man känner nåt litet.

Metoden funkar bättre både nu än på förra årets tur till Teneriffa och Italien. Visst , man stannar inte hemma för att man känner att "man har nåt på gång". Fast frågan är om man behöver vara igång så himla mycket?
- Ja, om man är envis så måste man, kan jag tänka.

Då är frågan istället: måste man vara så himla envis?