Melodifestivalstider igen.
Jag brukar hänga med rätt så bra, inte minst av tradition, eftersom jag inte missat någon festival sedan 1977.
Första omgången insåg jag, att det blir ingen kanonbörjan som förra året, som inledde med tre kanonlåtar.
Egentligen skulle jag stängt av en minut in i första bidraget, men , för all del, även dåliga bidrag berikar ju ens världsbild. Eller nåt.
I lördags fick jag dessutom en stor insikt. Som en blixt från klar himmel drabbar den mig under det att resultatet läses upp: jag har blivit ett helt år äldre sedan förra festivalen. Och redan då var jag äldre än året innan. Fast själv festivalen blir bara yngre. De två låtar jag föredrog i lördags gick inte vidare (Andreas Lundstedt, som hade något slags 80-tals-referens i refrängen) och DiLeva, som hade en "wo-o-o-o-wo-o-o"-slinga som säkert kommer att sätta sig, men inte kommer känns uttjatad när Lady-Gaga-Daniel går oss på nerverna, och den söte pojken växt upp.
Eller, ja Munther var ju rätt så bra i och för sig. Och Daniels nummer var inte så tokig den heller. (Det finns en förklaring, som inte är så långsökt, varför festivalen inte sänds i radio längre - ingen dans syns ju i radion!)
Generellt var det ganska jämt och med OK kvalitet.
Jag får väl nöja mig med det, när jag nu trots allt går på vägen mot åldrandet...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar