påskens dramatik

 /en liten fristående följd av förra inlägget/

Påsken, som jag skrev där, är den svenska högtid som är mest mysteriemättad. Det visas och berättas om i kyrkans gudstänster i olika samfund, olika platser och under de olika påskdagarna.

Skärtorsdagens kvällsmässa har tidigare varit min tydliga favorit bland kyrkoårets gudstjänster, särskilt då den genomgår stora känslomässiga förändringar. Det börjar i fest och ljus, balanserat mot en del tvivel och slutar i ångest, rädsla och mörker.
Nu har jag varit med om dess motsvarighet - påsknatten.
Den börjar med att församlingen går in i mörkret. I en helt nedsläckt kyrka (ja nu är vi ju mitt i stan, så det blir ju inte som i Hov, Öra eller Alboga) fortsätter gudstjänsten, med något enstaka ljus tänk för textläsningar, böner o s v. Mörkt o stilla.

Sedan kommer evangeliet - budskapet om den tomma graven, om mörkret som tvingas ge vika för ljuset, då döden inte längre har det slutgiltiga ordet.
Därefter Kristusropet, trefaldigt.
Då tänds allt upp, orgeln spelar med full kraft, fullt med rörelse i hela kyrkrummet, och ljuset sprider sig från Kristusljuset till vars o ens ljus.

Vi samlas runt dopfunten för en dopförnyelse - en identifikation att uppståndelsen gäller var o en av oss, en effekt av att ha tagit emot ljuset. Vi är ljusets barn!
Mystik? Ja, definitivt, men inte oreflekterat irrande, utan ett medvetet budskap som grundar sig på den uppståndne Guds son. Ett budskap som rör den del av livet som vi aldrig kan sätta ord på.

Sedan möts vi i nattvardens gemenskap, också det ett mysterium. Men fest är det, fest, glädje, närvaro och mystiska djup som når långt ner i tillvarons grund.

Så här efteråt så gav min första påsknattsmässa mig en självklar kontrapunkt till skärtorsdagen. De är nästan spegelvända. Men djupen finns där oöverträffat.

Visst, här finns mycket ovisshet, men finns inte det i alla sjöar som trots dess klarhet är så djupa att botten inte ens går at ana?