Återigen känns det i hela kroppen efter att ha firat skärtorsdagsmässa.
För mig är det definitivt den liturgiska höjdpunkten under hela kyrkoåret.
Visserligen kunde kvällens mässa i Caroli vässats ännu lite mer. Lite mer feststämning i början, någon annan psalm o s v, men annars var jag väldigt glad över att fått fira denna ikväll.
Det finns ingen annan dag på kyrkoåret som firas med så stort känslomässigt spektrum. Det är verkligen en festdag, men den slutar i mörker och på gränsen till förtvivlan.
På gränsen. Det finns en väg vidare. Det finns en väg ut ur mörkret, ut i skymningen.
Framför allt finns en närvaro. För mig blev det mycket tydligt under fotatvagningen. Vem som än kommer fram till mig är jag en tjänare för. Som samtidigt är ett förtroende.
Närvaro av den som bjudit in till måltid, närvaro mellan alla som delar måltiden tillsammans.
Att få tjäna vid bordet är också särskilt stort denna kväll.
Det är något mer än att bara "höra" eller "se". Delande och deltagande, handlar det om.
Då är det svårt att inte bli berörd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar