Var med om en oväntad upplevelse idag.
Även som präst kan man ju bli sjuk eller få förhinder när man är planerad att hålla gudstjänst, begravning eller liknande. Naturligtvis brukar det gå att lösa, men samtidigt är det inte helt enkelt att antingen få tag på en vikarie snabbt, eller för någon annan att gå in i uppgiften. I alla fall inte om man egentligen hoppats på att få vara ledig.
Nu var jag inte sjuk, men det som hänt mig 1&½ dygn före söndagen gjorde att jag inte var i så god balans. Men, ibland går det ju att bita ihop och köra på, och ingen märker något avsevärt. Vissa nyanser kanske fattas, men, det hör till livet.
Var därför förvånad när jag upptäcker att jag inte fungerar som jag hade tänkt mig.
Berättade lite grann vad som hänt före gudstjänsten för två medarbetare, då jag kände att allt inte var helt OK.
Längs hela gudstjänsten får jag kämpa med och mit mina känslor som då och då vill komma fram ur mig. Jag försöker att koncentrera mig, och det går ibland, med så kommer en spillra av en tanke och så tappar jag känslobalansen igen. Det bubblar upp från underytan.
Och jag visste inte ens att jag hade denna intensitet av känslor i mig.
Däri finns själva upplevelsen - att jag kände tryggheten i sammanhanget så stor, och att jag kände behovet att få upp ur mig det som fanns inuti. Detta vid ett tillfälle då jag upplever ett möte med det heliga. Eller rättare sagt - den Helige/a.
Och mina förberedelser gjorde två dygn i förväg, helt oanat vad som skulle ske med mig, och ändå passade förberedelserna som fullkomligt in i min sinnestämning. Under-lik/gt.
Jag tänkte efter predikan att jag glömde tillägget jag tänkt göra - att Gud lyssnar på oss. Där vi är, på det vi har att säga. Och för all del också det outsagda.
Jag själv upplevde det så tydligt. I sig inget konstigt med det.
Men en sak är att veta något, som en kunskap.
Något helt annat när känslorna helt utelämnar mig till att tvingas uppleva.
Moved
by a Higher Love
M.L. Gore 1993
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar